Ingen skulle tänka något illa om Herbert Blomstedt på ålderns höst drog ner lite på takten. Den 11 juli fyller han 90 år och innan året är slut har han hållit 90 konserter världen runt. För att inte tala om alla resor, repetitionsdagar och intervjuer som hör till.
När jag når maestro Blomstedt via telefon på ett hotellrum i Hamburg har han ett par dagar tidigare hållit premiärkonsert med Bruckners femte symfoni i det nybyggda och enorma konserthuset Elbphilharmonie i Hamburgs hamn. Hans två inplanerade konserter i samma hus i januari 2018 är redan slutsålda. Dagen innan mottog han Brahmspriset för sin ”djupa respekt för det klassiska arvet och för sin mänskliga inställning till musikerna”. Lovtalet till hans ära hölls av musikkritikern Julia Spinola som i april kom ut med intervjuboken Herbert Blomstedt Mission Musik(Henschel Verlag/Bärenreiter Verlag, 2017). Det händer mycket kring Herbert dessa dagar.
Jag frågar hur han orkar med sitt digra schema av konserter och repetitioner i Tokyo, Philadelphia, Dresden, London, Amsterdam, San Fransisco, Hamburg, Wien, Stockholm, Leipzig, Oslo, Boston och många andra städer med världens bästa symfoniorkestrar.
– När jag kommer till dessa fantastiska orkestrar är det som att komma hem till min familj, min musikaliska familj, säger Herbert lugnande. Jag jobbar med dem varje år och de är underbara musiker som ger sitt allra bästa.
När det gäller alla resor så tänker han inte på dem, för allt är detaljplanerat av hans manager med sekreterare, betalt och välordnat av orkestrarna som trånar efter honom. Eftersom Herbert inte har någon mobiltelefon får han vara ifred på sina resor och kan ägna sig åt vila och förberedelser inför repetitioner.
Men den verkliga oasen i tillvaron är sabbaten. Då läggs partiturerna åt sidan, alla hans orkesterkollegor vet att han då vill vara i fred. Han söker gärna upp närmaste Adventkyrka där han befinner sig och får ofta förmånen att predika.
En annan oas är när han kan komma till sitt älskade Bengtstorp i Bergslagen. Gården har ärvts i hustrun Waltrauds familj och ligger vackert vid en sjö nära Gyttorp. Yngsta dottern Kristina med familj bor i huset så han blir väl omhändertagen när han kommer dit. Ofta har han kunnat spendera tre till fyra sommarveckor med att plocka bär och svamp i skogarna, vilket han njuter av. Men i detta nittionde levnadsår blir det kanske bara tio tolv dagar eftersom hans arbetsschema är så fullt.
– Orkestrarna tävlar om att få mig till så många konserter som möjligt under detta jubileumsår, för det säljer ju och man gör en stor sak av att jag fyller 90 år. För vissa personer är jag kanske ett dragplåster, men för de flesta betyder mitt namn ingenting, säger Herbert både lite smickrad och ödmjuk.
Journalisterna står i kö för att få om än så lite som tio minuter per telefon eller reser över halva jorden för en halvtimmes intervju. Under det här året blir det åtminstone hundra intervjuer. Givetvis är både stundande konserter och musiken syftet med publiciteten. Men i alla intervjuer tar journalisterna upp det faktum att Herbert är bekännande kristen, adventist och sabbatsfirare. I synnerhet kommer frågan om hans hälsosamma livsstil utan alkohol eller tobak upp.
– Tyvärr är det så idag till skillnad från när jag var ung att folk inte har ett hum om klassisk musik, säger Herbert. Musikjournalisterna kan mycket om musik, men finesserna begriper de inte längre. Så det blir alltid fokus på de här frågorna som folk är intresserade av, om hur det kommer sig att jag är så frisk vid den här åldern. De hoppas få svaret de redan känner till, att jag inte dricker eller röker. Men det är bara en del av hemligheten.
Herbert vill framhålla att hälsan är en gåva. Han nämner brodern Norman som levde exakt lika hälsosamt och dessutom var läkare, men som tyvärr inte hade gåvan i samma utsträckning.
– Det finns många duktiga dirigenter i världen, men det som utmärker mig från alla andra är att jag firar sabbaten. Men jag skulle gärna höra dem påpeka att när jag dirigerar så låter det annorlunda än när mina kollegor gör det…
Men Herbert är samtidigt glad att frågorna om hans livsstil och tro kommer upp. Han är en engagerad ambassadör för Adventistsamfundet som han håller mycket kärt.
– Det kommer på köpet så att säga, och jag är naturligtvis väldigt glad för att jag kan göra något för vårt samfund så att folk förstår att det är helt normala människor som finns där. För det finns fortfarande en massa fördomar.
Sabbaten går som en pulserande livsrytm genom Herberts karriär som en av världens främsta dirigenter. Den kunde vid tillfällen, inte minst i början, upplevas som en ett hinder i karriären. Sabbaten har samtidigt varit till välsignelse men också en påminnelse om Guds omsorg och makt att ingripa. Många mirakel har Herbert fått uppleva som ett resultat av sin i mångas ögon envisa trofasthet till sina principer och värderingar.
Jag frågar om Herberts mest betydelsefulla erfarenheter yrkesmässigt, i familjen och andligt. Han säger att första besöket i Östtyskland 1969 och debutkonserten med Sächsische Staatskapelle Dresden (där han sedan var chefdirigent 1975-85) formade honom som musiker. Han beskriver hur deras skicklighet och kunskap vidgade hans upplevelse av vad som var musikaliskt möjligt.
– Jag frambringar ju inga toner själv, utan det är musikerna i orkestern som visar vad som är möjligt och de var verkligen fantastiska musiker, säger Herbert. De gav mig inte bara inspiration utan en uppenbarelse av nya möjligheter. Det betydde musikaliskt oerhört mycket.
– Familjärt var den största händelsen när jag äntligen gifte mig med Traute, säger Herbert och förklarar att de hade känt varandra sedan han tog studenten i Göteborg 1945. Men de kunde inte gifta sig utan försörjning, det kom inte på fråga.
Som dirigentstudent på Kungliga musikhögskolan och Uppsala universitet var han ”en ung spoling som hade rykte om sig att ha en viss talang, men lite konstig med sabbaten” sammanfattar Herbert svårigheterna att få uppdrag. Först efter nästan tio års musikstudier för stora mästare som Igor Markevitch, Jean Morel och Leonard Bernstein fick Herbert äntligen göra sin debutkonsert med Stockholms filharmoniker den 3 februari 1954. Då blev det också förlovning med Traute och giftermål året därpå.
Debutkonserten innebar ett stort genombrott för Herbert och tidningarna skrev lysande recensioner. Bara dagarna efter erbjöds han en dirigenttjänst i Gävle, men sabbaten blev ett hinder. Några veckor senare visade Norrköpings symfoniker intresse, men hade givetvis hört om sabbaten. Orkestern beslutade dock oväntat att göra ett undantag för Herbert och hans sabbatsfirande. Sedan dess har han mött allt färre motgångar på grund av sabbaten. Inte ens i det kommunistiska Östtyskland blev det ett problem, trots att hans trossyskon där förtrycktes för sabbaten.
Herbert Blomstedt in Oslo, March 2014.
– Att se Guds ledning har naturligtvis stärkt mig i min beslutsamhet, säger Herbert om sin hållning att inte repetera på sabbaterna. Men även den andligt mest betydelsefulla erfarenheten handlade om sabbaten. Den inträffade tidigt i hans karriär då Herbert inte bara avstod från repetitioner under sabbaten, han gav inte heller konserter.
Johannes Norrby, intendent för Stockholmsfilharmonikerna, var själv en avgjord kristen. Men i samband med planeringen av konsertprogrammet sa han till Herbert: ”Jag respekterar din inställning att inte repetera på sabbaten. Men det är en sak jag inte förstår. Du säger att du spelar och musicerar till Guds ära. Varför vill du inte ära Gud på sabbaten?”
Herbert blev alldeles ställd av frågan, naturligtvis ville han ära Gud på sabbaten! Herbert drabbades av en liten kris, inte för att han tvivlade på sin övertygelse om sabbaten utan på logiken i sitt beslut. Han visste att han inte kunde gå till pappa pastor Adolf Blomstedt eller skriva till Generalkonferensens ordförande för att få ett svar.
– Det var något jag måste lösa själv, på mina knän, säger Herbert. Jag kände att jag måste läsa evangelierna igen och ju mer jag läste kom jag till en ny insikt. Det står ofta i samband med Jesus underverk ”men det var sabbat den dagen …” Jesus gjorde det här på pin kiv på sabbaten för att visa hur man ska fira sabbaten.
Herberts far pastor Blomstedt var en viktig förebild för Herbert. Han arbetade under veckorna med att studera och förbereda sin predikan på sabbaten. Men när solen gick ner på fredag, lade han undan sina böcker och anteckningar för att umgås med sin familj (som musicerade). Men på sabbatsmorgonen höll han sin predikan som han hade förberett den under veckan.
– Där är lösningen på mitt problem! tänkte jag, berättar Herbert. Jag studerar mina partitur och övar med orkestern hela veckan, men när solen går ner på fredag så studerar jag inte fler partitur. Men jag håller min predikan, jag står på pulten framför orkestern. Jag kan inte neka någon att höra musiken bara för att det är sabbat, det är inte logiskt för mig.
– Vi måste lära oss att studera Bibeln själva och komma fram till självständiga beslut, säger Herbert om sin viktigaste andliga erfarenhet som han menar håller än idag. Tankarna leder in på hur han upplever utvecklingen i Adventistsamfundet idag. Genom sitt världsomspännande kontaktnät i församlingar, universitet och samfundsledning har han en djup insikt i samfundets utmaningar och möjligheter. Och som en av adventtrons mest framträdande ambassadörer i världen är det inte konstigt att han är engagerad, bekymrad och hoppfull.
När Herbert i sommar firar sina 90 på Ekebyholms slott ser han fram emot att få förena sina två viktigaste sfärer: den klassiska musikens värld och kyrkans värld. Många framstående musikerkollegor och vänner inom kulturen kommer att möta vänner från församlingen och framstående adventistteologer. Från hela världen. Givetvis kommer hans fyra döttrar, sju barnbarn, syskonbarn och syster med familjer att finnas på plats.
När festen är över bär det åter ut på hans ständigt pågående världsturné.
